När jag möter skolbarn i dagens sahälle, ser jag två kategorier barn. Den ena kategorin är de barn där blicken lyser av nyfikenhet. Dom ser sig nyfiket runt och vill vara med på allt som händer runt dem.
Den andra kategorin barn är de barn som kommer från skolan med nedböjt huvud. När de blir tilltalade tittar de upp med en lätt skrämd blick, eller att blicken är stum – nästan kall. Nästan som om barnet går i dvala. Blicken ser oftast ointresserat rakt fram. Som om det inte finns minsta glädje i deras liv. Som om livsljuset i blicken vore släckt.
Att se ett barn, som precis har börjat leva, bete sig som om livet var slut, verkar orättvist.
Jag minns hur och när mitt intresse för skolan slocknade. Det var i bytet mellan låg- och mellanstadiet. Vi fick en äldre kvinnlig lärare som inte var intresserad av att lära oss barn något om skolan eller livet, utanför skolan.
Kanske är min erfarenhet av skolan inte förändrad utan den kan vara fullt jämförbar med dagens barns skola. Kanske tappar dagens skolbarn intresset vid samma tid som mig, alltså i fjärde, femte klass.
Forskare har skrivit många hyllmeter om skoltrötthet. Det finns forskare som påstår att skoltrötthet beror på dyslexi. Det är en tanke att tänka vidare om.
Naturligtvis är föräldrarna den största och viktigaste delen och resursen i barns utveckling. Föräldrar borde alltså vara det stora stödet och föredömet i ett barns liv. Inte som idag - omgivningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar