Michael-Ben Menachem

Frun och jag var i Söndrums församlingsgår och lyssnade på Michael-Ben Menachem. Några av oss som är intresserade av att läsa om och försöka förstå nazisternas fruktansvärda övergrepp på mänskligheten kan omöjligen förstå hur människor kan vara så omänskliga mot sina medmänniskor. Det är fullt jämförbart med dagens islamism med bland andra IS som de främsta slaktarna.

Michael Ben Menachem var ett barn i Ungern när hans familj fördes bort till Förintelsen, den planerade utrotningen av judarna. Han är en av de få svenska överlevarna som ännu besöker skolorna för att berätta.

Pojken med Davidsstjärnan är inte en bok om förintelsen, men ändå är den det. Michael Ben-Menachem beskriver den lille mannens stapplande steg i en värld han inte förstår och är skrämd av. Han gör det med ett varmt hjärta på ett sätt som tvingar oss att le mitt i de tragiska händelserna.

Halmstad står inte upp för kvinnofriden

Insändare: Om Halmstad menar allvar med att stå upp för kvinnofrid och barns rätt till trygghet krävs mer än ord. Det krävs långsiktig finansiering.

Sverige har en nollvision mot våld i nära relationer. Regeringen har nyligen inrättat ett särskilt råd för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, med statsminister Ulf Kristersson (M) som ordförande. Socialminister Jakob Forssmed (KD) har varit tydlig: det är vår "förbannade skyldighet" att förebygga våld, särskilt när barn är inblandade.

Mot denna bakgrund är det svårt att förstå Halmstads kommuns agerande.

I Hallandsposten kan vi läsa om hur Centerpartiet vill öka bidraget till kvinnojouren. Det är ett välkommet förslag, men det väcker en större och mer avgörande fråga: Vem bär det yttersta ansvaret när våldet i hemmet fortsätter, trots att riskerna är kända?

En kartläggning från Socialstyrelsen, som analyserat 98 fall av grovt våld (varav 41 rörde barn), visar på återkommande brister. Många av de utsatta hade redan haft kontakt med vården, socialtjänsten eller polisen – ändå uteblev skyddet. Detta är inga nya slutsatser; det är åttonde gången som liknande brister påtalas.

Som Rädda Barnen konstaterar: när barn far illa sker det sällan utan förvarning. Oron har funnits, signalerna har ignorerats och ansvaret har skjutits vidare.

Det är här kärnan i problemet ligger.

Kommuner kan inte tala om nollvisioner och samtidigt underfinansiera det arbete som krävs för att nå dem. Att hänvisa till socialnämnden utan att tillföra tillräckliga resurser är inte att ta ansvar – det är att delegera bort ett ansvar som enligt både lag och moral är oavvisligt.

Våld i nära relationer, inklusive hedersrelaterat våld, kan aldrig accepteras, relativiseras eller hanteras med symbolpolitik. Det finns ingen heder i våld. Det finns bara offer, ofta barn, som betalar priset för samhällets passivitet.

Om Halmstad menar allvar med att stå upp för kvinnofrid och barns rätt till trygghet krävs mer än ord och enstaka förslag. Det krävs långsiktig finansiering, tydlig samverkan mellan myndigheter och ett politiskt ledarskap som vågar bära huvudansvaret – fullt ut.

Nollvisionen måste gälla även här. Inte bara i teorin, utan i praktiken.

Ann-Charlott Mankell (HFH)
gruppledare Hjärta för Halmstad

Anniqa Othind (HFH)
Hjärta för Halmstad

Personalen är vår viktigaste resurs

Insändare: De flesta vet att det inte alltid fungerar så bra som man skulle önska på våra äldreboende eller våra LSS-boende i Halmstad.

”Personalen är vår viktigaste resurs.” Många vill säkert instämma i detta påstående, då det känns så självklart på något sätt. De flesta vet också att det inte alltid fungerar så bra som vi medborgare skulle önska på våra äldreboende eller våra LSS-boende.

HP-läsare har ju bland annat under den senaste månaden kunnat ta del av två olika händelser, där anhöriga slagit larm om oacceptabla situationer i omvårdnaden av sina närmaste. Händelserna har utgått från både äldreboende och LSS-boende.

Det som känns synnerligen besvärande är att anhöriga, anmälare till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, fått vänta på svar i cirka två års tid.

Vi kan säkert bättre på flera områden. Höga sjukskrivningstal, som har problem med att ta sig neråt på rankningen, trots att en del åtgärder sätts in känns oroande. Det är inte helt enkelt, då det är många faktorer som påverkar en människas arbetsliv.

Vi menar att det finns ett antal grundläggande faktorer som ändå till stor del kan påverka sjukskrivningstalen.

Chefernas betydelse för sjukskrivningens omfattning ska inte underskattas. En stabil chefsgrupp som stannar kvar på sitt uppdrag, bygger kunskap och ger trygghet i sin arbetsgrupp, har klart bättre förutsättningar.

Stressad personal, avsaknad av eget inflytande i sin arbetssituation exempelvis vid schemaläggning där bland annat resurspass skapar otrygghet och röriga dagar. Finns fortfarande kvar men i minskad omfattning.

Lika viktigt är rätt utbildning för uppdraget liksom kontinuerlig fortbildning. Att återkommande inte hinna med sitt uppdrag utan uppleva en ständig stress leder klart också till att flera slutar sin anställning.

För Hjärta för Halmstad är personalen vår viktigaste resurs!

Detta för att våra äldre inom vård och omsorg samt LSS-boende ska få den vård och omsorg, den medmänsklighet och omtanke som alla har rätt till livet ut.

Ann-Charlott Mankell (HFH)
gruppledare Hjärta för Halmstad