Idag är det Frejas dag!
Fredag är en veckodag som i Norden är uppkallad efter den fornnordiska guden Odens hustru Frigg. Andra forskare menar dock att den uppkallats efter gudinnan Freja, som eventuellt var samma gudinna som Frigg. Åtminstone sågs Frigg på sydgermanskt område som en motsvarighet till romerska mytologins Venus (som gett namn åt samma dag på romanska språk).
Vi ses på månens dag.
Janne
Vid valet 2022 röstade 6,5 miljoner av 7,7 miljoner röstberättigade enligt val.se.
År 2026 finnas det i runda tal 2 miljoner pensionärer, inom- och utomlands, varav ungefär 1,2 miljoner räknas som fattiga enligt EU:s fattigdomsgräns.
Fortfarande har inget riksdagsparti ens börjat fundera över pensionärernas frågor. Naturligtvis förstår jag att det är en känslig fråga. Speciellt för de åtta partiernas representanter som under tiden 2014 till 2026 såg och fortfarande ser pensionärer
som paria och oviktiga i vårt samhälle.
De partierna bör nu hålla i hatten för de politiska vindarna viner bara med ”moderat” vindstyrka än så länge. Kanske det förhoppningsvis blir nya orkanvindar strax? Kanske det blir stiltje i några partier på grund av nya partiledare. Partierna gräver då en etta med jordvärme.
Det politiska parti som klart och tydligt stöder och arbetar för pensionärers rätt i samhället, kan räkna med min röst, oavsett färg på partiet. För ni politiker som tror att pensionärer pratar partipolitik, ni tror fel! Några pensionärer pratar bara om överlevnad.
Omkring 700 000–730 000 personer i Sverige (ca 6,6–6,9 % av befolkningen) lever i så kallad materiell och social fattigdom enligt data från 2025/2026, vilket innebär en fördubbling sedan 2021. Detta innebär att de saknar ekonomisk möjlighet att betala nödvändiga utgifter, som mat, räkningar eller oförutsedda utgifter.
729 000 människor lever i materiell och social fattigdom i Sverige!
Uppemot 1,9 miljoner svenskar skulle inte klara en oväntad utgift på 14 000 kr.
Idag när dessa rader plitas ner, är det 178 dagar kvar till valet den 13 september 2026.
Då politiker, är det är bättre att vara partilös, än ordlös.
Jan Sjöberg, Halmstad
Redan när jag började småskolan år 1953, berättade min fantastiska lärarinna Hillevi, att vi fyrtiotalister var många och starka. Det borde ha varit uppenbart för det svenska samhället att i ett tidigt skede uppenbarat det uppenbara.
När jag som 14-årig skoltrött tonåring, började arbeta som målarlärling, fanns det inga tankar på att jag en dag skulle gå i pension. Jag var Stålpojken! Facket och dåtidens politiker sade att jag skulle arbeta med förvisningen om att jag en dag skulle få en tryggad pension!
När så år lades till år, blev det än mer uppenbart att jag en dag skulle få gå i pension. Vid femtio, började kroppen streta mot och kvida. Jag kände av ungdomens hårda arbete som bland annat svetsare och grovplåtslagare.
I dag, är jag pensionär, med en sliten kropp och med en medioker pension. Min rygg är sedan länge krökt och förstörd. Axlarna värker efter alla tunga lyft. Så här hade inte jag tänkt att det skulle bli på ålderns höst, med en värkande kropp och ringa pension.
Jag ber därför alla ungdomar att tänka till. Det finns ett liv efter arbetstidens slut, fast det inte verkar så i arbetslöshets tidevarv. Ingen kan göra om era kroppar till "perfektion"! Om ni kan, se till att gömma undan några kronor, för samhället orkar nog inte med det.
Tänk på att tiden är en tjuv, som blir allt fräckare ju äldre du blir.
Jan Sjöberg, Halmstad
Vi som bär en annan bakgrund bär också ett särskilt ansvar. Inte för att vi är bättre än någon annan, utan för att vi vet, på riktigt, vad som händer när frihet långsamt stryps och när förtryck normaliseras. När man har sett hur ett samhälle kan tystna, hur kvinnor begränsas, hur oliktänkande jagas och hur rädsla blir vardag, då blir orden frihet, jämställdhet och värdighet inte bara fina principer. De blir livsviktiga.
Därför känner jag en skyldighet att stå upp för de värden som Sverige vilar på, och att försvara tryggheten här. Och kanske är det just vi, som har upplevt hur snabbt frihet kan tas ifrån en, som förstår djupare än många andra hur skör den är.
Det är därför vi ibland låter så tydliga. Inte för att vara hårda. Inte för att peka ut människor. Utan för att skydda det vi älskar, våra barn, vår framtid och det öppna samhälle 🇸🇪💙Sverige som gav oss en ny chans.
Och i mitt hjärta bär jag också en annan dröm: att Iran en dag ska vara starkt och fritt. Ett land där kvinnor inte tystas, där människor får leva utan rädsla, och där friheten inte är en risk, utan en självklar rättighet.
Bra av Lenja Sharif.
Den lilla människan eller den stora människan. Om att kommunicera, eller bara prata med varandra?
Hur började det?
Jo det började redan i livmodern, där barnet lyssnade på föräldrarnas liv med mustik, tal och leverne. Det fortsatte sedan efter födseln.
Den lilla människan!
Den lilla människans föräldrar förde ett liv för dagen med hårt arbete och ett simpelt liv.
Det var hårt arbete 6 dagar i veckan och fest för att glömma den sjunde dagen. Så höll det även på när den lilla människan uppfostrades och utvecklades. Den lilla människan lärde av sina föräldrar. Den lilla människan lärde sig föräldrarnas språk och beteende. Böcker var en sällsynthet. Den lilla människan blev en kopia av föräldrarna.
Den stora människan!
Den store mannens föräldrar förde ett liv för framtiden. Man arbetade och planerade sin framtid. Man förde ett enkelt liv med musik och vårdat språk. Visserligen festade även den stora människans föräldrar, men på ett mer nyanserat sätt. Man spelade musik och sjöng ganska ofta. Böcker var vardag och det lästes mycket. Det lärde sig barnet och tog till sig.
Den lilla människan!
Det började i skolan
Skolan var en skräckupplevelse
Det fortsatte i arbetslivet
Arbetet var som en plåga
Blev till en mardröm
Vad händer sen?
Varför blev det så?
Hur slutade det?
Den store människan!
Det började bra i skolan
Skolan var en upplevelse
Det fortsatte i arbetslivet
Arbetet som var en dröm
Blev till en stor upplevelse
Vad händer sen?
Varför blev det så?
Hur slutade det?
Frågor som kan vara lätta att svara på. Svaret heter föräldrarna. Vanligtvis är det föräldrar, kanske också syskon och släktingar, som ger det lilla barnet vardagliga upplevelser och bidrar till skapandet av dess sociala verklighet. Dess utveckling!
Det är när en ny människa utvecklas och skapar sig en identitet i ett bestämt socialt sammanhang. Får då inte barnet det stöd som behövs, börjar en osäkerhet att göra sig gällande. Fortsätter denna brist på stöd, är risken stor att barnet hamnar snett och söker sig mot andra signifikanta andra. Den här tiden är känslig för barnet. Det kommer därför att visa sig längre upp i åldern, när barnet får behov att hävda sig.
Den signifikanta andra kan bestå av både äldre och yngre såsom släktingar och kamrater. Men även andra och för barnet mindre positiva element såsom asociala gängbildningar i olika stadsdelar. Dessa gäng tar gärna omhand och stödjer osäkra barn. Här dyker storebrorsfenomenet upp. Barnet söker efter förebilder. Här gör kompisar och idrottsstjärnor stort intryck. Den av media glorifierade gängkulturen gör även den stort avtryck i barnets liv. Då det egentligen borde vara föräldrarna som utgör förebilder.
Vi ser och läser om fjortonåringar och yngre som har kommit på sned och begår de vidrigaste våldshanlingar. Det är barn utan framtid.
Jag önskar er en fin vecka.
Att vara chef är en sak, att vara administratör är en annan. Men att vara ledare kräver ännu mer än de andra två. Som chef kan man peka med hela handen och få andra att göra som man säger, även om det ibland är motvilligt. Som administratör kan man kontrollera vad som görs men kan bara reagera, sällan eller aldrig vara proaktiv eller visionär. En organisation där personlig lojalitet eller politiskt spel dominerar kommer alltid att vara hämmad och utveckla en tystnadskultur.
Chefer som sitter långt från verksamheten och som inte träffar sina medarbetare kommer aldrig att få höra hela sanningen.
Det är som ledare man kan visa en inriktning, bygga ett förtroende underifrån och få sina medarbetare att växa till sin fulla potential. Det är i en psykologiskt trygg miljö där medarbetare faktiskt vågar säga vad de tänker som en organisation blir fungerande. Det är som ledare man kan bli långsiktig och trygg.
Att vara ledare i en verksamhet där större flertalet har en tung akademisk utbildning och kan resonera både kring komplexa problem och se långsiktiga lösningar är utmanande men det är något vårdens organisation både förtjänar och kan kräva.
En långsiktig organisation bygger på trygghet, stabilitet och förtroende genom hela organisationen. Det är på det sättet vi får organisationer som fungerar i decennier,
inte bara ett kvartal i taget.
Det är så vi bygger en stabil framtid.
För första gången har jag rasande lämnat min sons utvecklingssamtal.
Under gårdagen bekräftade indirekt skolpersonalen hur våra barn utsätts för ett medvetet, landsomfattande experiment för att undvika kött i sin kosthållning.
För de allra flesta är detta ingen nyhet.
Över tid har det fastställts att eleverna i mycket stor omfattning, ratar den vegetariska mat som runt om i landet ofta dominerar skolbespisningen.
Utöver att matsvinnet skjutit i höjden, registreras hur alltfler elever helt enkelt hoppar över lunchen, alternativt försöker att mätta magen med knäckebröd, potatis och ris.
Parallellt har man sett en ökning beträffande antalet barn som vid lunchtid istället går till ICA för att inhandla onyttigheter.
Traditionellt köttbaserade rätter som Chili con Carne, pasta med köttfärssås, etc. har i skolmatsalen ersatts med vegetariska alternativ.
Föga förvånande har konsekvenserna har inte låtit vänta på sig.
Lärarna vittnar om hur eleverna inleder eftermiddagens undervisning vrålhungriga, orkeslösa och irriterade.
De elever vilka av medicinska skäl serveras specialkost, får ett större näringstillskott då denna mat i större utsträckning innehåller protein (läs kött).
Avundsjuka blickar kastas över de tallrikar vilka innehåller denna specialanpassade mat.
Vi har trots enorma framsteg inom bland annat medicin, teknologi och jämlikhet, medvetet skapat en situation inom vilken landets unga generation av ideologiska skäl, ges sämre utvecklingsförutsättningar.
Det larmas från skolan idag om flickor med järnbrist och pojkar som i kombination med ökat stillasittande, utvecklar benskörhet.
Dessa rader skrivs 2026.
Redan vid förra sekelskiftet hade vi fullständig, vetenskapligt belagd kunskap kring kosthållningens inverkan på människans biologiska/metaboliska- som sociala utveckling.
I barndomen skapas förutsättningarna för individens och samhällets framtid.
När drygt en fjärdedel av 2000-talet passerat, har vi med berått mod valt en väg vilken beträffande mathållning har mer gemensamt med den era då Sverige var som fattigast, dvs. under mitten och senare delen av 1800-talet.
Som bekant är Sverige internationellt känt för sin sociala ingenjörsanda och obevekliga strävan att oavsett utfall, sträva framåt. På denna spelplan springer en myriad av ideologer efter bollen.
Det ena experimentet avlöser det andra.
När det kommer till skolbespisningen har man gjort ett undantag- istället för sedvanligt full fart framåt, har man lagt i backväxeln.
Mellan målstolparna står våra barn.
I mitt kommande resonemang försöker jag förstå det oerhört nedlåtande och förnedrande negativt laddade ordet ”brukare”.
Jag anser att ordet kund är mer relevant för vad det egentligen handlar om, då:
- en kund köper tjänster av kommuner från födsel till död
- en kund köper tjänster av vårdcentraler från födsel till död
- en kund köper tjänster av hemvård när åldern blir besvärlig.
En brukare däremot:
- är ett äldre ord för arrendator enligt Nationalencyklopedin (NE)
- är även en person som använder en drog utan att falla in i missbruk
- är en användare av en maskin, utrustning eller annan nyttighet
- är en individ som kommer till mitt land och utnyttar vår välfärd.
Från 1600-talet kom termen brukare att beteckna användare av en mindre jordbruksfastighet, oftast belägen på enskild mark, vars nyttjanderätt upplåtits åt en brukare som gjorde dagsverken eller annan tjänst åt markägaren.” (NE).
Jag undrar då vilka arbeten och tjänster som dagens så kallade brukare kan tänkas utföra, från sina sängar, rullstolar, respiratorer eller annat? Jag önskar därför att man avvecklar det otidsenliga ordet brukare och inför ordet kund i stället. För, det hela handlar om kundrelaterade relationer i dagens ”vård- och tjänstesverige”.
Sammanfattningsvis tillhandahåller mina samhällsfunktioner tjänster åt mig som medborgare. Jag köper alltså tjänster av samhällets funktioner. Som köpare av tjänster är jag att räknas som kund! Det har absolut inget med ”brukare” att göra.
Allt är lätt att förstå genom förklaring.
Jan Sjöberg, Halmstad
Hördu arbetarpartiet Socialdemokraterna i Halmstad! Du har begåvat oss äldre med ett busskort à svindlande 600 spänn. Du har då missat att de arbetare som kom till Sverige under 40, 50 och 60-talen idag är fattiga. I synnerhet alla ensamma kvinnor som fostrat sina barn till goda svenska medborgare.
Hördu arbetarpartiet Socialdemokraterna i Halmstad, varför i hela friden ska vi betala 600 krich i januari när man fyller år i juli och bara kan utnyttja 300 under återstående år?
Hördu arbetarpartiet Socialdemokraterna i Halmstad! Varför skottar du inte hållplatserna när vi nu betalar dig den rundliga årsavgiften à 600 riksdaler?
Kanske du kunde tänka till ibland och serva oss arma medborgare med ett enkelt skottande - oavsett skottår eller ej.
Jan Sjöberg, Halmstad
Jag söker rättvisa och rättvis behandling av människor som har gett sina kroppar för Sverige. Det gäller alla människor oavsett klasstillhörighet och annat. Många lever i fullständig misär och stort armod, idag år 2026.
Vilket politiskt parti vågar föra pensionärernas talan idag? Vilken politiker vågar idag sticka ut hakan för två miljoner pensionärer – nära en tredjedel av ”valmanskåren”? Tyvärr hittar jag inget sådant parti, eller ens någon sådan politiker idag.
Jag trodde i min enfald att kommunala och regionala pensionärsråd skulle vara en plats där pensionärer och äldre kunde göra sin röst hörd, men inte ens där händer det något. Det är ganska naturligt egentligen, eftersom de sittande i dessa råd är politiker och bara tillvaratar vad på dessa ankommer.
Jag undrar lite försynt, när avstampet för ett mer aktivt arbete med pensionärsfrågor skall starta? Aktiviteterna var försumbara före och under valet 2022.
Utan att vara alltför negativ och förhäva mig alltför mästerligt, tror jag tyvärr att valet 2026 blir en spegelbild av 2022 års val. Pensionärsfrågorna hamnar i politikens och politikernas kölvatten. Vem tjänar då mest på detta? Grunna gärna på det ett tag.
Jan Sjöberg, Halmstad
Insändare: Halmstad behöver en politik som vågar ompröva gamla strukturer och sätta invånarnas bästa först.
Bilden visar den del av kommunen (kommunfullmäktige) som får kosta pengar enligt det Socialdemokratiska styret.
Halmstad är en fantastisk kommun att leva och verka i. Men just därför måste vi också våga prioritera rätt. Skattebetalarnas pengar är inte politikers egna resurser – de är Halmstadbornas pengar och ska användas där de gör mest nytta: i vård, skola och omsorg.
Från Hjärta för Halmstad har vi under lång tid lyft konkreta förslag för att göra den politiska organisationen och kommunens organisation mer effektiv och ansvarsfull.
Ett sådant förslag är att ta bort posten som andre vice ordförande i de politiska nämnderna. Det är en funktion som i praktiken ofta saknar tydligt ansvar men ändå kostar pengar. I tider när kommunen måste prioritera kärnverksamheten är det rimligt att även politiken ser över sina egna strukturer.
Besöksnäringen är en viktig motor för Halmstad
Vi har också vid varje budget lagt fram yrkanden om att kommunens destinationsverksamhet bör ingå i ett gemensamt näringslivsbolag.
Besöksnäringen är en viktig motor för Halmstad, men för att lyckas krävs en tydligare koppling till näringslivet och en mer samlad organisation. Det skulle stärka både effektiviteten och samarbetet med företagen.
Samtidigt menar vi att kommunledningsförvaltningen måste effektiviseras. Därför har vi föreslagit att den ska minska sina kostnader med minst 10 procent. Det handlar inte om att försämra verksamheten – utan om att se till att resurserna används smartare.
När administrationen växer riskerar kärnverksamheten att trängas undan. Det är en utveckling vi måste bryta.
Skattepengarna ska först och främst gå till bra skolor för våra barn, trygg omsorg för våra äldre och en fungerande vård
För oss är prioriteringen tydlig: skattepengarna ska först och främst gå till bra skolor för våra barn, trygg omsorg för våra äldre och en fungerande vård.
Halmstad behöver en politik som vågar ompröva gamla strukturer och sätta invånarnas bästa först. Det är precis vad Hjärta för Halmstad fortsätter att arbeta för
Ann-Charlott Mankell (HFH)
gruppledare
Insändare: Det finns många miljoner att spara på att köra över Galgberget i stället.
Hur tänker Halmstads kommun? Bro över Nissan är korttänkt. När man kommer till Tylösandsvägen är det stopp.
Tänk om man i stället körde över Galgberget så att trafiken från Wrangelsleden och Norra infarten kan komma ut vid Mickedala och Flygstaden. Många miljoner att spara.
Mycket bra tänkt och klokt! Använd det som redan finns i en stad som Halmstad, en Marina i stadskärnan! Utnyttja Sjömanskyrkan som en hamnkrog och bygg upp stadens hjärta igen! Att Stänga ner den enda inkörsporten från havet till hamnstaden Halmstad är ju det dummaste förslag som har kommit upp i kommunhuset någonsin!
Frun och jag var i Söndrums församlingsgår och lyssnade på Michael-Ben Menachem. Några av oss som är intresserade av att läsa om och försöka förstå nazisternas fruktansvärda övergrepp på mänskligheten kan omöjligen förstå hur människor kan vara så omänskliga mot sina medmänniskor. Det är fullt jämförbart med dagens islamism med bland andra IS som de främsta slaktarna.
Michael Ben Menachem var ett barn i Ungern när hans familj fördes bort till Förintelsen, den planerade utrotningen av judarna. Han är en av de få svenska överlevarna som ännu besöker skolorna för att berätta.
Pojken med Davidsstjärnan är inte en bok om förintelsen, men ändå är den det. Michael Ben-Menachem beskriver den lille mannens stapplande steg i en värld han inte förstår och är skrämd av. Han gör det med ett varmt hjärta på ett sätt som tvingar oss att le mitt i de tragiska händelserna.
Insändare: Om Halmstad menar allvar med att stå upp för kvinnofrid och barns rätt till trygghet krävs mer än ord. Det krävs långsiktig finansiering.
Sverige har en nollvision mot våld i nära relationer. Regeringen har nyligen inrättat ett särskilt råd för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, med statsminister Ulf Kristersson (M) som ordförande. Socialminister Jakob Forssmed (KD) har varit tydlig: det är vår "förbannade skyldighet" att förebygga våld, särskilt när barn är inblandade.
Mot denna bakgrund är det svårt att förstå Halmstads kommuns agerande.
I Hallandsposten kan vi läsa om hur Centerpartiet vill öka bidraget till kvinnojouren. Det är ett välkommet förslag, men det väcker en större och mer avgörande fråga: Vem bär det yttersta ansvaret när våldet i hemmet fortsätter, trots att riskerna är kända?
En kartläggning från Socialstyrelsen, som analyserat 98 fall av grovt våld (varav 41 rörde barn), visar på återkommande brister. Många av de utsatta hade redan haft kontakt med vården, socialtjänsten eller polisen – ändå uteblev skyddet. Detta är inga nya slutsatser; det är åttonde gången som liknande brister påtalas.
Som Rädda Barnen konstaterar: när barn far illa sker det sällan utan förvarning. Oron har funnits, signalerna har ignorerats och ansvaret har skjutits vidare.
Det är här kärnan i problemet ligger.
Kommuner kan inte tala om nollvisioner och samtidigt underfinansiera det arbete som krävs för att nå dem. Att hänvisa till socialnämnden utan att tillföra tillräckliga resurser är inte att ta ansvar – det är att delegera bort ett ansvar som enligt både lag och moral är oavvisligt.
Våld i nära relationer, inklusive hedersrelaterat våld, kan aldrig accepteras, relativiseras eller hanteras med symbolpolitik. Det finns ingen heder i våld. Det finns bara offer, ofta barn, som betalar priset för samhällets passivitet.
Om Halmstad menar allvar med att stå upp för kvinnofrid och barns rätt till trygghet krävs mer än ord och enstaka förslag. Det krävs långsiktig finansiering, tydlig samverkan mellan myndigheter och ett politiskt ledarskap som vågar bära huvudansvaret – fullt ut.
Nollvisionen måste gälla även här. Inte bara i teorin, utan i praktiken.
Ann-Charlott Mankell (HFH)
gruppledare Hjärta för Halmstad
Anniqa Othind (HFH)
Hjärta för Halmstad
Insändare: De flesta vet att det inte alltid fungerar så bra som man skulle önska på våra äldreboende eller våra LSS-boende i Halmstad.
”Personalen är vår viktigaste resurs.” Många vill säkert instämma i detta påstående, då det känns så självklart på något sätt. De flesta vet också att det inte alltid fungerar så bra som vi medborgare skulle önska på våra äldreboende eller våra LSS-boende.
HP-läsare har ju bland annat under den senaste månaden kunnat ta del av två olika händelser, där anhöriga slagit larm om oacceptabla situationer i omvårdnaden av sina närmaste. Händelserna har utgått från både äldreboende och LSS-boende.
Det som känns synnerligen besvärande är att anhöriga, anmälare till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, fått vänta på svar i cirka två års tid.
Vi kan säkert bättre på flera områden. Höga sjukskrivningstal, som har problem med att ta sig neråt på rankningen, trots att en del åtgärder sätts in känns oroande. Det är inte helt enkelt, då det är många faktorer som påverkar en människas arbetsliv.
Vi menar att det finns ett antal grundläggande faktorer som ändå till stor del kan påverka sjukskrivningstalen.
Chefernas betydelse för sjukskrivningens omfattning ska inte underskattas. En stabil chefsgrupp som stannar kvar på sitt uppdrag, bygger kunskap och ger trygghet i sin arbetsgrupp, har klart bättre förutsättningar.
Stressad personal, avsaknad av eget inflytande i sin arbetssituation exempelvis vid schemaläggning där bland annat resurspass skapar otrygghet och röriga dagar. Finns fortfarande kvar men i minskad omfattning.
Lika viktigt är rätt utbildning för uppdraget liksom kontinuerlig fortbildning. Att återkommande inte hinna med sitt uppdrag utan uppleva en ständig stress leder klart också till att flera slutar sin anställning.
För Hjärta för Halmstad är personalen vår viktigaste resurs!
Detta för att våra äldre inom vård och omsorg samt LSS-boende ska få den vård och omsorg, den medmänsklighet och omtanke som alla har rätt till livet ut.
Ann-Charlott Mankell (HFH)
gruppledare Hjärta för Halmstad
